Så fort hösten kryper på så förvandlas jag till missbrukare. Det är liksom helt okej att vara det under höst och vintermånaderna, varför skulle annars alla bra tv-serier visas under hösten/vintern och ha uppehåll på sommaren?
Jag har i mina dagar betat av en hel massa serier, säsong för säsong, avsnitt för avsnitt. En av mina absoluta favoriter är Gilmore Girls. Jag älskar Loralie och Rory, Richard och Emelie, Paris, Lane, Sookie, Luke... ja jag älskar dom alla! De har blivit mina vänner. Alla från borgmästaren Taylor, till stadens cuucuu - Kirk.
Serien handlar om en mamma och hennes dotter, i en idyllisk smalltown, med det pittoreska namnet Stars Hollow - allt är perfekt, det är en riktigt feel good serie, lättsmält, lättillgängligt, spännande - you name it!
I Gilmore Girls är årstidsväxlingarna alltid perfekta. Höstescenerna är magiska, det är gemenskap, kärlek och nyfikenhet. Tonårshormoner blandas med föräldrarnas problem utan att det blir cheezy som i 7th Heaven. Det här är inte en serie om moralpredikninar. Det är förvisso en amerikansk serie, så lite moralpredikningar kan man inte komma ifrån. Men den får mig att må bra! Det är det som räknas. När den första snön faller i Stars Hollow, då faller den även på mig, och när höstlöven sprakar i tusen gyllene färger - ja då ser jag inte länre regnet och slasket utanför mitt fönster, utan minns de krispiga, kalla, klara höstdagarna som är så allt för få.
Ingens liv ser ut så här på riktigt, jag är väl medveten om det. Jag är mer än väl medveten om hur gemene mans liv faktiskt ser ut i verkligeheten. De är tråkiga, trista, bittra, inte ett dugg glamourösa. Gemene man har inte oavbrutet med cash. De har inte två snorrika morföräldrar som kan renovera om ett helt hus för deras skull. Gemene man har oftast inte heller en pojkvän som kan smita iväg på lunchrasten från sitt flashiga jobb i New York och köpa dom en Birkin Bag.
Jag har inte det. Men ändå har jag det när jag kollar på Gilmore Girls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar