Vilse på Vallås

.

Idag besökte jag den arbetsplats som jag tydligtvis ska kalla "min" för en överskådlig framtid.

Jag skulle vilja berätta för er om min arbetsplats, och mina arbetsuppgifter, men efter som jag lyder under sekretesslagen så lir det tyvärr inget med det.

Vi hoppar istället direkt till rubriken.

Ikväll var jag vilse. På Vallås.

Alla ni som bor i Halmstad, eller har besökt Halmstad någon gång, eller kanske bara sett Halmstad på en karta, vet att Halmstad inte är stort. I Halmstad finnes hursomhelst en stadsdel (jag vet ej om det är tillåtet att kalla något stadsdel när det är fråga om en så liten stad, men vi kör på det) som heter Vallås. Vallås är icke att förväxla med Vallåsen, som är något helt annat, tillexempel ett förklarligare ställe att gå vilse på.

I den soliga eftermiddagen släppte Pv av mig på ovan nämda arbetsplats, önskade mig lycka till och åkte iväg med mina arbetsskor. (En annan historia)

Jag tillbringade dagen, och större delen av kvällen med att försöka ta in alla nya intryck, och lära mig rutinerna. När arbetspasset var slut så föll det sig liksom naturligt att gå hem - men åt vilket håll ligger hem, undrade jag när jag klev ut genom porten. Jag bestämde mig, inte genom att kolla på stjärnhimlen, gatunamn eller trafikljud, utan genom att lita på mitt lokalsinne, åt att - höger - vänster var den rätta vägen att gå. Det var iskallt, mössan låg hemma, vantarna likaså och Pv svarade inte på mobilen.

Jag promenerade på ett stycke medans jag slumpmässigt ringde vänner som alla ignorerade mig. Tillslut fick jag tag i min mor och eftersom jag skallrade tänder lovade hon att hon och min bror kunde komma och hämta mig. Var skulle de plocka upp mig?

Nej, det var just det som var frågan, var?

Jag nämde i förbifarten att jag liksom hade gått vilse, och nu var ute och letade efter TradeCenter så jag fick återkomma när jag visste var jag befann mig.

Lite längre fram på det öde promenadstråket jag gick på såg jag gestalten av en människa avteckna sig. Gött tänkte jag, nu kan jag fråga om vägen. Kort och gott så närmar jag mig gestalten, som visar sig vara en dam i övre medelåldern. Som storgråter. Och med storgråter menar jag STORgråter, sådär så att tårarna sprutar.

Som den svenska jag är blir jag naturligtvis förfärad och vill inte störa. Kvinnan var av utländskt ursprung, så kanske var det lite naturligare för henne att visa sina känslor för en främmande människa som gått vilse i ett bostadsområde lika stort som en jackficka. Hon svarar på min fråga om vägen till centrum att jag är på väg i motsatt riktning, så mycket för mitt lokalsinne alltså...

Vi slår följe i den rätta riktningen, eftersom hon skulle åt samma håll. Sedan berättar hon varför hon är så ledsen, och jag vet såklart inte vad jag ska säga, efter som jag är svenska och uppfostrad till att man varken ska visa sina känslor, och definitivt inte nosa i andras. Damen tycks däremot ha ett stort behov av att prata, och gråta, för hon sätter igång igen, och jag får mest lust att krama om henne och säga att allt kommer bli bra. Men det gör jag såklart inte. Jag säger att jag beklagar sorgen och sen tiger jag stilla. Vi kommer såsmåningom fram till den plats jag skulle till, och där ska även hon svänga av.

Min mor har under promenaden ringt och blivit uppdaterad om var de kan plocka upp det vilsegångna fåret. Så jag ställer mig vid vägkanten och väntar, min mor och bror dyker upp och när jag går runt bilen för att sätta mig i den ser jag att damen står uppe på sin parkeringsplats och väntar på att jag säkert ska bli upplockad.

En riktigt räddande ängel. Hon varnade mig även för att inte gå ensam på Vallås efter mörkrets inbrott, och akta mig för både ungdomsgäng och ensamma vuxna. Och det ska ju medges att jag var lite nervös över att fråga en vilt främmande människa i mörkret om vägen.

De avslutande orden hon gav mig när vi skildes åt och jag tackade för hjälpen tycker jag kan få avsluta detta blogginlägg:

Tacka inte mig, jag tror på en högre makt som skickar någon när vi behöver hjälp. Och vi människor måste alltid försöka hjälpa varandra - istället för att tacka mig, hjälp någon annan som är i nöd, tillslut hjälper vi alla varandra.